www.Perro.se

De spanska herdarna, fiskarna, jägarna och andra intresserade är de som lyckats hålla Perron fri från inavel och alla problem som är förenade med detta. Antonio Garcia, Kennel Ubrique var tillsammans med Santiago Montesinos pionjärer i sitt arbete med att få Perron godkänd som ras.

Det var 1975 som de kom i kontakt med get och fåraherdar från bergen utanför Malaga och Cadiz och började välja ut de hundar med de mest karakteristiska kännetecknen. Perron kunde från början indelas i tre olika linjer men bara en typ. Linjerna från de olika delarna av Spanien uppvisade skillnader i päls, färg och storlek. De första hundarna i Norra Spanien var oftast vita och lite högre än de i södra Spanien. I provinsen Huelva och omkring Sevilla var hundarna mindre och hade nästan ingen underull. Färgen var oftast brun. I mellersta Spanien var hundarna lägre och inte så höga och färgerna varierande. Alla dessa blodslinjer gick ihop med tiden och numera är olikheterna knappt synbara.

De get och fåraherdar som förut nämnts erbjöd sig att hjälpa till genom att "låna" ut sina hundar. Efter det att de lånat hundarna tog Antonio Garcia kontakt med David Salamanca som tillhörde den Spanska Raskommittén. 1980 grundades den spanska klubben för Perro de Agua Español med Santiago Montesinos som president. Han sponsrade klubben och bekostade många resor, foton mm samt att han bidrog med sin stora kännedom om rasen.
Från 1980 till Maj 1985 introducerades dessa hundar på inofficiella utställningar runt om i Spanien. 1985 fick rasen för första gången delta offentligt på den Internationella Hundutställningen i Madrid. För att få med nästan 40 hundar från Malaga och Cadiz och även några från Santander i Norra Spanien hyrde Antonio Garcia in skåpbilar att köra dem i.
Perro de Agua Español blev i juni 1989 interimistiskt godkänd som ras av FCI enligt FCI standard nr 336 grupp 8 sektion 3 (vattenhundar) och efter ett godkännande efter 10 år den 13 juni 1999 blev rasen slutligt godkänd av FCI.

Karakteristiskt för Perro de Agua Español är den lockiga lammliknande pälsen, som gör den väl rustad för marsklandsregionens variation av fuktigt och torrt klimat och gör den lämplig som såväl herdehund och hjälpreda vid sjöfågeljakt och fiske i dessa regioner. Den användes av fiskare för att bland annat dyka ner och hämta upp fisk som hamnat utanför näten. Det sägs även att den hjälpte till att lotsa båtarna rätt i hamnarna, när förtöjningstrossen kastades ut hämtades den av perron som simmade in till kajen med trossen i munnen. Naturligtvis vaktades fiskefångsten av perros på hamnkajen i väntan på att försäljningen skulle börja.

(urklipp ur boken Perro de Aqua Espanol, 2002, ©)